Rolf-Göran Bengtsson blev femma i Jerringpriset.

FOTO: Robert Solin

Det här kan man läsa på hästmagazinets hemsida om Jerringpriset:

Jerringpriset: RGB femma - Charlotte Kalla vinnare

---

(2009-01-19 22:17)* Rolf-Göran Bengtsson kom femma i omröstningen om årets Jerringpris. Vi publicerade det till och med snabbare än Rolfs namn nämndes vid galan eller i SVT.
* Skidåkaren Charlotte Kalla vann med 29 procent av rösterna.
* "Det blir helt missvisande att små bortskämda fjortis tjejer ska få avgöra vem som vinner Jerringpriset", skrev Aftonbladets Marcus Leifby i sin minut-för-minut-rapportering här:

Från början var det tolv kandidater, efter den första röstningsomgången återstod tio.
Under själva Idrottsgalan presenterades de tio kandidaterna fram tills att fem kandidater kvarstår. Då öppnades åter telefonslussarna för en sista telefonomröstning med nya telefonnummer. Där kom Rolf-Göran Bengtsson femma.
Resultaten av alla delmomenten i omröstningen läggs ihop innan den slutliga vinnaren presenteras.

Fakta
Jerringpriset delas ut en gång per år för årets bästa svenska idrottsprestation, företrädesvis sedd ur ett internationellt perspektiv. Priset kan erhållas av såväl individ som lag, av aktiv eller ledare. Priset kan erhållas obegränsat antal gånger av samma vinnare.

Årets bästa svenska idrottsprestation röstas fram av det svenska folket och omröstningen sker samtidigt genom olika metoder, till exempel via telefon, vykort eller internet. Det är Radiosportens redaktion som utser de kandidater som deltar i omröstningen. Antalet kandidater kan variera år från år. Jerringpriset instiftades 1979 till minne av Sveriges Radio-legenden Sven Jerring. 


Hur i helvete kan en journalist som Aftonbladets Marcus Leifby få skriva något sådant? Här fixade Roffe ett OS silver till Sverige, men tydligen så är ovanstående journalist av den åsikten att den medaljen inte räknas. Kan han rida själv kanske? Tycker han ska göra det först innan han uttalar sig utan fakta.

Knepigt att folk är så stora i käften, så fort det är ridning det gäller och klankar ner på dessa idrottsmäns prestationer. I Sverige är ridning en sport för tjejer och 14-isar. Dock verkar inte alla länder hålla med. Tittar man på världseliten i ridsport är de flesta män. Vi prioriterar tydligen lite annorlunda än många andra länder, tex Tyskland...

Trodde Jerringpriset skulle vara folkets pris.

Statistik för ridsporten

Ca 10 000 av hästarna, varav drygt hälften ponnyer, är i tjänst på landets ridskolor.

...trodde inte jag skulle behöve uppleva det så snabbt. Men de onda aningarna fanns där hela tiden, eller hela tiden är väl fel att säga. Det verkade vara så bra till en början, för bra för att vara sant och så var det. När jag väl lyckades släppa lite på vaksamheten. den där spärren som alltid finns där i mitt liv.... Det var första gånen på 7 år som jag vågade släppa efter lite och vad fick jag för det. Man blev fet dissad.
Bara inse... Jag ska bli nunna och gå i kloster.

Det kanske var lika bra att det blev som det blev, men det innebär inte att det inte känns. Varför kan du inte bara förstå att jag bara vill vara din vän?! Jag hade inga förhoppningar på nåt annat, men är det så du vill ha det så... Men det innebär inte att jag tänker ljuga för dig eller för någon annan. Mario frågade häromdagen hur det var... Skulle jag ljuga om det? Näe, varför det? Jag har inget att ljuga om.

Har inte på över 40 timmar, så hela det här blogg inlägget blir lite rörigt. Har legat hela natten och snurrat i sängen, på med tröjan av med tröjan. På med täcket, av med täcket. Tog tempen bara för att upptäcka att den kröp upp till 39 grader. Genom sömnbristen fick jag ett migränanfall. Mysigt start på dagen.
Blev tvungen att göra något åt min feber. Har haft feber till och från i över 1 månad, så jag fick tid på jourmottagningen. Efter mer än 2 timmar fick jag beskedet, kraftig urinvägsinflammation. Har inte haft några direkta symptom förutom febern, men det kunde ju lika gärna ha varit något annat. Men så här i efterhand, så kommer jag ihåg att jag till och från i 2-3 månader har haft ont i ryggen. Med andra ord var det troligen njurarna som smärtade.

Blev nästan lite gråtfärdig när läkaren började prata om att jag hade varit med om mycket. Jag har inte bara sår och ärr på utsidan... Det finns djupa ärr på insidan också. Sådant som är svårt att prata om. Är snart 3 år sen nu, men det är inte det enda. Sveket för 7 år sen sitter fortfarande djupt och hugger till med jämna mellanrum, som en påminnelse om det som varit eller det som komma skall.
Men nog om det.

Följden av urinvägsinfektionen är nu sjukskrivningen i en vecka framåt och medicinering i 10 dagar. Återbesök 7 dagar efter avslutad behandling och sen är det bara att hoppas att UVI är borta, men problemet är att infektionen är så pass kraftig att det finns en viss risk att den har skadat njurarna, så jag ska i väg på en njurröntgen längre fram. Bara hålla tummarna att det inte blir nåt mer skit av det här.

Drar till GBG på måndag i vilket fall som helst. Behöver lite miljöombyte.

2008-apr-16 @ 21:52

Att jobbiga tankar alltid ska komma på natten? Eller som det är nu, så poppar de upp när man minst anar det. Det kan vara i bilen på väg hem från en kompis, när jag jobbar eller försöker plugga. Det kan i stort sett vara när som helst. Det är så illa att jag knappt vet om jag ska våga sätta mig bakom ratten och dessvärre stämde mina onda aningar. Lyckades backa på en bil häromdagen. "Bara" 4000 kr i självrisk. Jäkla skit.
Eller som när jag satt på jobbet och var tvungen att rymma iväg en stund för att försöka kunna släppa alla sjuka tankar.
När man försöker sova så kommer det en jobbig tanke eller flera som man inte kan släppa, utan ligger och grubblar på i timmar. Och om/när man till slut somnar så vaknar man upp, orolig och rastlös och inte det minsta utvilad, med en känsla av att någonting är väldigt fel... Undrar när jag senast sov en hel natt.

Är det kanske för att man på något sätt inte orkar hålla upp en mur när man är trött? En mur mot alla jobbiga tankar? Och när dom ser ett hål i muren så attackerar dom med full styrka, och man blir helt överbemannad, inte alls beredd. Vet inte vart tankarna kommer ifrån, och jag kan inte bli av med dem. Och sen fyller dom på varandra, man liksom spinner vidare. En röd tråd, utan slut.

Tankar skrämmer mig. Framförallt mina. Alla jobbiga tankar som jag bara inte kan få ut ur min skalle. Tack och lov tur, så har jag faktiskt några att stötta mig på, även om det har känts som att jag stått helt ensam. Utan er skulle jag inte stå här. Jag har inte uttryckt min oro för vad jag tänker och känner, men jag vet att om jag skulle göra det så finns ni där för mig. Ni är ovärdeliga.

Men tillbaka till ämnet, tankar... Mina tankar är onda. Jag vet inte riktigt om dom är mina.
Jag är inte riktigt säker på vilka tankar i mitt huvud som faktiskt är mina. För en röst säger "Fy fan vad jag mår dåligt!", och den andra svarar "Nej, det gör du inte! Du har det, och det att vara glad för" och räknar upp allt jag faktiskt har. Det får mig att känna mig otacksam över min tillvaro. Och mot mina vänner och föräldrar. Och samtidigt som jag känner som den första rösten, så känner jag också som den andra. Och jag vet inte vilken av dom som är jag. Är det båda kanske? Jag vill verkligen kunna släppa de onda tankarna och bara glädjas med de bra. Varför måste det vara så svårt?

Det kanske låter komplicerat, men jag tror att båda tankarna måste komma från mig. Det måste på något sätt vara en inre konflikt som rör sig i mitt huvud. Eller konflikt, ibland måste det vara regelrätta strider med tanke på hur jag mår tidsvis. Den ena delen är kanske bara en fasad som jag byggt upp utåt under hela mitt liv. Det andra är mina nedtryckta känslor som inte har fått komma fram för att jag varit tvungen att hålla fasaden uppe. Men då återstår bara fråga; Vem av dom är verkligen jag? För, om jag släpper ut dom där känslorna, då borde jag ju vara den glada personen, fasaden? Men om jag samtidigt skippar fasaden, och inte håller den uppe, då är jag ju den ledsna personen, med alla jobbiga och konstiga tankar och känslor? Eller är jag kanske någon helt annan, och det är bara personligheter jag byggt upp åt mig själv? Fast då borde det ju också vara jag, bitar av mig i alla fall.. Detta är jobbigt, alla tankar ger mig huvudvärk..

Och jag har ingen som helst verklighetsuppfattning, och det är jag medveten om. Men skriver man om tankar så gör man, och tankar skiter totalt i verkligheten. Jag vill bara vara den jag är. Fast är svårt när man inte har den blekaste aning om vem man är själv egentligen. Och hur ska då folk kunna känna och se en för det man är? Folk kan ju inte känna en, om man inte ens känner sig själv? Det dom känner är en fasad, inte mig. Och dom tror att det är mig dom känner, är totalt övertygade. Fast samtidigt, det kanske är jag? Vad vet jag, egentligen..? Men det kanske finns dem som kan se igenom min fasad och verkligen se vad jag egentligen är. Kanske finns det någon som känner och förstår mig själv bättre än vad jag själv gör? Eller så är det bara ett önsketänkande från mig. Ett önsketänkande att få känna sig förstådd, ett önsketänkande om att vara älskad för den jag egentligen är och inte för den jag borde vara.

Hur ska man våga lita på någon, rädslan för att bli sårad och utstött är för stor. Trodde att du skulle förstå, men nu är jag inte längre säker. Du agerade mer psykolog än som vän, förstår du inte att om det var psykolog hjälp jag ville ha så hade jag gått dit. Nu öppnade jag som vän mig för en vän och se hur det gick. Vi kan aldrig bli riktigt bra vänner efter det. För trots att jag hela tiden strävar efter att inte bry mig så bryr jag mig fortfarande. Det finns några absolut underbara människor, som jag får hoppas fortfarande vågar vara vän för det är klart att jag vill ha vänner och de vänner jag har älskar jag mer än något annat. Tack för att ni finns!

2008-apr-06 @ 12:33

Nu kändes det som att det var dags att skriva en blogg igen. Man kan ju nästan inte få bättre tanketillfälle; Alla tittar på tv, det är mörkt ute och det är riktigt grått och trist väder ute. Att vara lite trött och förrvirrad, gör att tankarna poppar upp som gubben i lådan.

Jag funderade på vad jag skulle skriva om, då jag har ett stort tankeämne som rusar omkring i mitt huvud just nu... Kärlek . Skriver jag om kärlek blir jag kanske deppig, irriterad och ledsen, mest på mig själv dock.
Kärlek... Det är svårt att skriva om, då jag inte riktigt vet om jag tror på det. Jag vet inte riktigt om jag verkligen tycker att kärlek är som namnet antyder, en lek, eller om det är det de flesta tolkar det som. Tycker jag själv att kärlek är en lek?

För samtidigt som jag väldigt gärna skulle vilja tro att kärlek är någonting magiskt och underbart, och att det är det som ska vara det enda riktigt rena som finns i världen, så är jag skeptisk.
Det man kallar kärlek kan lika gärna vara absolut ingenting annat än attration, tillgivenhet och sexuell drivkraft. Det där pirret i magen, vi vet ju alla vad det betyder, eller? Kärlek. Det kanske är så att det bara är våra hormoner som spelar oss ett spratt!

Det kan också ses som en lek. Kärlek är en lek, det hör man ju på namnet. Och det är kanske världens mest underbara och avancerade lek som vi kan leka! En lek där båda parter spelar en egen roll, men är nära ihopkopplad med den andra, och där spelreglerna är uppklarade, även om ingen har sagt ett ord om dom. Man är båda medveten om att det är ett spel. Det är bland det mest spännande man kan vara med om! Men det är klart... Det finns ju kärlek som är obesvarad och där den ena parten leker med den andra. Det är också en typ av kärlek.

Kärlek - Det som börjar med ett oskyldigt leende, och frestande blickar. Sedan tar man sakta kontakt, kanske blir det en kram innan man går efter några gånger. Och spelar man sedan sina kort rätt, och om man fortfarande är nöjd med sin motspelare, så kan det bli mer. Roligare kan det nästan inte bli. Men sen då? När man spelat klart? Är det verkligen slutet, eller är det då allting börjar? Om det kanske blivit mer flera gånger, och man gått längre och längre över en lång period, och folk börjar se en som ett par. Vad händer då? Är det fortfarande ett lek/spel, eller blir det då till kärlek? När man säger att man älskar någon?

Det är framförallt den delen jag är skeptisk till. Om det man då kallar kärlek inte bara är att man kanske blivit van, och visar tillit till personen. För kärlek förändras ju beroende på hur länge det har pågått. Nyförälskade pirrar det i magen på, och man kan inte sluta tänka på personen i fråga. Men är det inte bara hormoner och attraktion?
Och sen, när man har varit tillsammans ett tag, då blir det mer att man är van vid att ha någon där, och litar på den personen. Man är helt enkelt van vid att det alltid finns någon vid sin sida, och det är ju så klart väldigt bekvämt att ha någon att stötta sig emot. Så då kanske det är mer en vanesak och en grad av bekvämlighet?

För, jag menar...Vet faktiskt inte riktigt vad jag menar. Men det har många gånger dikterats så i mina tankar att jag har funderat på om kärlek inte bara är någonting människan har hittat på, för att få någorlunda mening i sina annars så patetiska och obetydliga liv? Och för sin bekvämlighets skull? Det är helt normalt att vela ha någon att prata med och ty sig till när man känner sig eländig! Det vill alla ha! Men kan det verkligen kallas kärlek, så som vi har dikterat upp dig? Det kan väl inte vara äkta?

Samtidigt så vet jag själv hur det känns att vara kär, så jag motsäger mig själv så totalt. Självklart finns inga av dom här tankarna i mitt huvud när jag tror att jag är kär, inte för det mesta i alla fall. Men samtidigt så kommer jag alltid fram till efter att jag var inte kär, utan det var någonting annat.

Och när jag sitter och skriver det här så känner jag mig faktiskt patetisk. För även om jag är så hemskt skeptisk till kärlek, och i stort sett sitter och säger att jag inte tror på det, så drömmer även jag om den där stora Hollywood-kärleken. Också jag vill att en prins i skinande rustning ska komma och rädda mig på sin vita springare.
Så anledningen till att jag försöker bortförklara kärlek är kanske för att jag känner mig tom? Och att jag är avundsjuk på alla dessa människor, med lyckliga kyssbilder i galleriet, som skriver hur mycket dom älskar sina äkta halvor.

För jag erkänner,att jag gärna skulle visa hela världen att det verkligen finns någon som älskar mig, bara mig och att någon faktiskt vill ha mig och tillbringa resten av sitt liv med mig. För, hur mycket bättre kan det bli? Att slippa vara ensam. Ensamheten skrämmer mig, liksom nästan varje levande varelse. Ensam är inte stark, så är det bara.

Jag motsäger mig själv så totalt, men mitt liv och mina tankar motsäger mycket. Och jag har sagt det förut, och jag säger det igen - Tankar är tankar, dom kan man inte styra över.
 
2008-apr-04 @ 21:39

Blev lite ledsen igår kväll. Var deppig redan innan, men det blev inte bättre när jag inte kunde åka på "Son Of A Gun´s" (http://www.myspace.com/sonofagunsweden)  krogspelning.  Låg i stället hemma i soffan med migrän och fortfarande ont i halsen. Jag känner mig helt slut både fysiskt och psykiskt.

Fortfarande ingen som har ringt, eller det är väl någon som har ringt... Fast inte den jag hade hoppats på, eller hoppats och hoppats vet jag väl inte om jag har gjort. Har varit ganska medveten om att telefonen antagligen inte skulle ringa, så varför hoppas. Jag har gjort ett konstaterande att vill han och är intresserad så är det nu upp till honom att höra av sig. Jag kan skicka nåt roligt sms, men inga andra. Ska försöka hålla det nu, även om jag känner mig helt besatt av min telefon.... Ska skaffa mig ett liv, bli nunna och gå i kloster. Om man nu kan kalla det för att skaffa ett liv. Hade helt glömt bort hur det kändes att ha känslor för någon.

Hur ska jag kunna åka till Borlänge på onsdag och kunna koncentrera mig på det jag ska? Kanske har allting löst sig till dess, men jag tvivlar på det... Vet inte ens hur jag ska göra med tåget från Borlänge till Borås. Ska jag åka på fredag eftermiddag/kväll eller på lördag morgon. Allting är så oklart, så jag kanske måste ta tjuren vid hornen och försöka reda ut allt. Det kan ju vara så att han inte vågar ringa för att han tror att jag är arg på honom, men det är jag ju inte. Vill verkligen inte förlora honom. Jag är glad även om det inte blir nåt mellan oss, utan att vi bara håller det på en vänskapsnivå.

Nu gnäller jag igen, jag som konstaterade igår att jag gnällde för mycket. Men jag kan inte rå för det. Hade nog inte blivit så mycket till blogg i annat fall. Måste få avreagera mig på något sätt, även om ingen kommer att läsa den här bloggen. Inte är det för att någon ska läsa bloggen, som jag skriver utan endast för min egen skull. För att kunna ge utlopp för det jag tycker och tänker. Klart att det finns någon som reagerar på att jag skriver en blogg om det, men det är ett enkelt sätt att alltid komma åt att läsa det jag själv har skrivit.


Kärlekens Matematik

Uppgift:
Om Du är allt, vilket värde har jag då, utan Dig??
Jag = 1x
100% + 1x = 100%
då är:
1x = 100 - 100 = 0
alltså:
x=0
Svar:
Jag som x, har värdet: 0%

Nyss hemkommen från jobbet. Känner mig fysiskt och psykiskt utmattad. Vad kan det bero på? *ironisk*
Fick ett gott skratt på jobbet i allafall, även om det var i det här fallet mig som Åsa och Kerstin skrattade åt. Fast det kan jag helt klart bjuda på... Var ett riktigt förlösande skratt, visste inte om jag skulle skratta eller gråta, eller både och. Tänk vad man kan ha roligt åt lite "Kex-Choklad". Fick förstås höra det där hela kvällen och inte lär det bli bättre i morgon om man får tro Kerstin. Kommer aldrig mer säga det ordet så länge jag har Åsa och Kerstin i närheten. Kommer vara helt nojig i fortsättningen....
Sen var det Andreas som höll på att skrämma skiten ur mig. Riktigt fult gjort att gömma sig bakom fruktburen och hoppa fram precis när jag och Ewa knatade förbi. Jag var i min egen lilla världen som vanligt höll på att flyga i taket. Andreas borde ha smisk. =P

2008-apr-03 @ 09:51

Till och med de allra obetydligaste är betydliga. Bara man förstår innebörden av dessa små ord.

Hur kunde jag låta det ske? Jag som hade sagt att jag inte skulle titta åt en grabb de närmsta åren. Skulle plugga klart, flytta från den lilla obetydliga ort där jag bor. Flytta dit jag alltid sagt att jag skulle flytta. Skaffa ett riktigt liv, ett nytt liv. Ut med det gamla in med det nya.

Jag lyckades ha skygglapparna på, jag har varit hemsk mot pojkarna som visat intresse. Varför gör jag så? Det känns så här i efterhand som om jag har lekt med känslor, men det har aldrig varit min mening. Jag har så här i efterhand att jag gjort det för att skydda mig själv från att bli nockad och överväldigad av känslor. Klart man har lekt tanken på hur det skulle ha varit att ha ett förhållande, med någon av dem, Men jag vet också så här i efterhand att det inte skulle ha gjort någon glad för en längre tid....

Men hur jag än kämpade, så föll jag på eget grepp. Det är bara att erkänna att jag föll för en grabb, som jag inte ens känner och han vet dessutom om det. Visst jag vet vad han heter, var han bor, hur gammal han är.... Vet iof ganska mycket när jag tänker efter, men det räcker inte. Jag vill veta mer, jag vill veta allt. Känner mig som en frågvis liten unge, men vågar jag ställa frågorna och är jag beredd på att få veta sanningen? Jag tror det, men stäng mig inte ute. Att hela tiden behöva vänta på att telefonen ska ringa eller att ringa upp utan att få nåt svar tär på mig. Jag kan inte äta, inte sova, inte läsa bok. Jag kan ta mig fan inte göra något vettigt. Eller som när polisen i Dalarna  ringde till mig igår på jobbet, så var första tanken. Har en olycka hänt? Men den tanken var inte logisk, men den bara kom innan jag han stoppa den. Nu var det av betydligt trevligare orsak som de ringde...

I lördags när vi pratade sårade du mig.... Har inte direkt planer på att gifta mig, skaffa villa, volvo och vovve och 10 barn. Vill bara lära känna dig bättre. Kan samtidigt förstå din orsäkerhet, den har slagit mig själv.... Men gör man inget åt det så vet man inte hur de skulle kunna bli, bara hur det är.
Känns som de öppna korten tog slut. Var egentligen beredd på det som skulle komma idag, men jag trodde eller hoppades på att det inte skulle göra det. Jag hoppas verkligen att du sa sanningen till mig, för även om det är en vit lögn... så känns det. Han sa att jag skulle bli arg på honom, men arg är jag inte. Jag är bara besviken på mig själv, som föll för honom. Ska dessutom till Dalarna onsdag-fredag (ev. lördag) innan jag åker vidare till Borås. Min koncentrationsförmåga kommer säkert att ligga på topp. *ironisk*

Vem fan har gett mig rätt att gnälla egentligen, det finns ju dem som har det bra mycket värre. Jag har mat på bordet varje dag, ett hyfsat välbetalt jobb, en krockskadad bil och vänner som finns där för mig.

Markus får räkna med att jag kanske blir full och sentimental i kväll, kanske gråter en skvätt eller två. Men jag har lovat att komma och lyssna på "Son of a gun" i kväll när de har krogspelning, även om det jag helst vill är att dra för persiennerna, krypa ner i en varm säng och dra täcket över huvudet och aldrig mer kliva ur sängen...

2008-apr-02 @ 12:55