HELLRE SÅRAD AV SANNINGEN ÄN LYCKLIG MED LÖGN!

Nu kändes det som att det var dags att skriva en blogg igen. Man kan ju nästan inte få bättre tanketillfälle; Alla tittar på tv, det är mörkt ute och det är riktigt grått och trist väder ute. Att vara lite trött och förrvirrad, gör att tankarna poppar upp som gubben i lådan.

Jag funderade på vad jag skulle skriva om, då jag har ett stort tankeämne som rusar omkring i mitt huvud just nu... Kärlek . Skriver jag om kärlek blir jag kanske deppig, irriterad och ledsen, mest på mig själv dock.
Kärlek... Det är svårt att skriva om, då jag inte riktigt vet om jag tror på det. Jag vet inte riktigt om jag verkligen tycker att kärlek är som namnet antyder, en lek, eller om det är det de flesta tolkar det som. Tycker jag själv att kärlek är en lek?

För samtidigt som jag väldigt gärna skulle vilja tro att kärlek är någonting magiskt och underbart, och att det är det som ska vara det enda riktigt rena som finns i världen, så är jag skeptisk.
Det man kallar kärlek kan lika gärna vara absolut ingenting annat än attration, tillgivenhet och sexuell drivkraft. Det där pirret i magen, vi vet ju alla vad det betyder, eller? Kärlek. Det kanske är så att det bara är våra hormoner som spelar oss ett spratt!

Det kan också ses som en lek. Kärlek är en lek, det hör man ju på namnet. Och det är kanske världens mest underbara och avancerade lek som vi kan leka! En lek där båda parter spelar en egen roll, men är nära ihopkopplad med den andra, och där spelreglerna är uppklarade, även om ingen har sagt ett ord om dom. Man är båda medveten om att det är ett spel. Det är bland det mest spännande man kan vara med om! Men det är klart... Det finns ju kärlek som är obesvarad och där den ena parten leker med den andra. Det är också en typ av kärlek.

Kärlek - Det som börjar med ett oskyldigt leende, och frestande blickar. Sedan tar man sakta kontakt, kanske blir det en kram innan man går efter några gånger. Och spelar man sedan sina kort rätt, och om man fortfarande är nöjd med sin motspelare, så kan det bli mer. Roligare kan det nästan inte bli. Men sen då? När man spelat klart? Är det verkligen slutet, eller är det då allting börjar? Om det kanske blivit mer flera gånger, och man gått längre och längre över en lång period, och folk börjar se en som ett par. Vad händer då? Är det fortfarande ett lek/spel, eller blir det då till kärlek? När man säger att man älskar någon?

Det är framförallt den delen jag är skeptisk till. Om det man då kallar kärlek inte bara är att man kanske blivit van, och visar tillit till personen. För kärlek förändras ju beroende på hur länge det har pågått. Nyförälskade pirrar det i magen på, och man kan inte sluta tänka på personen i fråga. Men är det inte bara hormoner och attraktion?
Och sen, när man har varit tillsammans ett tag, då blir det mer att man är van vid att ha någon där, och litar på den personen. Man är helt enkelt van vid att det alltid finns någon vid sin sida, och det är ju så klart väldigt bekvämt att ha någon att stötta sig emot. Så då kanske det är mer en vanesak och en grad av bekvämlighet?

För, jag menar...Vet faktiskt inte riktigt vad jag menar. Men det har många gånger dikterats så i mina tankar att jag har funderat på om kärlek inte bara är någonting människan har hittat på, för att få någorlunda mening i sina annars så patetiska och obetydliga liv? Och för sin bekvämlighets skull? Det är helt normalt att vela ha någon att prata med och ty sig till när man känner sig eländig! Det vill alla ha! Men kan det verkligen kallas kärlek, så som vi har dikterat upp dig? Det kan väl inte vara äkta?

Samtidigt så vet jag själv hur det känns att vara kär, så jag motsäger mig själv så totalt. Självklart finns inga av dom här tankarna i mitt huvud när jag tror att jag är kär, inte för det mesta i alla fall. Men samtidigt så kommer jag alltid fram till efter att jag var inte kär, utan det var någonting annat.

Och när jag sitter och skriver det här så känner jag mig faktiskt patetisk. För även om jag är så hemskt skeptisk till kärlek, och i stort sett sitter och säger att jag inte tror på det, så drömmer även jag om den där stora Hollywood-kärleken. Också jag vill att en prins i skinande rustning ska komma och rädda mig på sin vita springare.
Så anledningen till att jag försöker bortförklara kärlek är kanske för att jag känner mig tom? Och att jag är avundsjuk på alla dessa människor, med lyckliga kyssbilder i galleriet, som skriver hur mycket dom älskar sina äkta halvor.

För jag erkänner,att jag gärna skulle visa hela världen att det verkligen finns någon som älskar mig, bara mig och att någon faktiskt vill ha mig och tillbringa resten av sitt liv med mig. För, hur mycket bättre kan det bli? Att slippa vara ensam. Ensamheten skrämmer mig, liksom nästan varje levande varelse. Ensam är inte stark, så är det bara.

Jag motsäger mig själv så totalt, men mitt liv och mina tankar motsäger mycket. Och jag har sagt det förut, och jag säger det igen - Tankar är tankar, dom kan man inte styra över.
 
2008-apr-04 @ 21:39


Kommentarer
Postat av: anki

vi är 2 om den saken om kärlek...

2009-01-03 @ 20:40:06
URL: http://amatanovic.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0