Tessla

Varje dag när jag vaknar hoppas jag att det ska bli en bra dag. Vem vill ha mig för den som jag är?!
Jag har alltid varit en svag person, eller ska man kalla mig svag? Jag står fortfarande på mina ben... 


Hur känns det att vara älskad? Hur känns det när någon säger hur fin du är? Jag vet inte, vet inte hur det ska vara. Jag är så van vid det här. Jag är van vid att vara ensam. Van vid att inte vara älskad. Jag kan inte bryta mig fri från mina egna känslor.
Jag vet inte om jag klarar mig ensam hela tiden. Jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för att leva. 
Jag försöker att göra allt rätt, men det blir ändå så fel. Vad jag än gör så är det någonting som jag gjort fel, varje dag. 

Jag är så glad de dagar han säger någonting snällt. De dagar jag finns, de dagar jag syns. Jag får aldrig höra att han älskar mig. Vad gör jag för fel? Jag är glad för de smulor du ger mig, men det trasar sönder mig inifrån. Min bästa vän är den enda som fått höra vissa saker som händer, men hon orkar inte höra mer. Så nu säger jag bara att allt är bra. Jag gör allt för dig, men jag tror inte du förstår vad jag känner.

Jag kan snart inte gråta längre, det finns snart inga tårar kvar. Jag känner mig så liten och värdelös. Jag vill bara krypa upp i min mammas famn och höra att allt kommer att bli bra som när jag var liten. Jag är dock inte liten längre. Det är mitt eget fel, det som händer.
Vem vill ha mig? Jag är bara trasig... Jag hatar att jag är så svag.