"Älska mig mest, när jag förtjänar det minst. För då behöver jag det bäst."

Att jobbiga tankar alltid ska komma på natten? Eller som det är nu, så poppar de upp när man minst anar det. Det kan vara i bilen på väg hem från en kompis, när jag jobbar eller försöker plugga. Det kan i stort sett vara när som helst. Det är så illa att jag knappt vet om jag ska våga sätta mig bakom ratten och dessvärre stämde mina onda aningar. Lyckades backa på en bil häromdagen. "Bara" 4000 kr i självrisk. Jäkla skit.
Eller som när jag satt på jobbet och var tvungen att rymma iväg en stund för att försöka kunna släppa alla sjuka tankar.
När man försöker sova så kommer det en jobbig tanke eller flera som man inte kan släppa, utan ligger och grubblar på i timmar. Och om/när man till slut somnar så vaknar man upp, orolig och rastlös och inte det minsta utvilad, med en känsla av att någonting är väldigt fel... Undrar när jag senast sov en hel natt.

Är det kanske för att man på något sätt inte orkar hålla upp en mur när man är trött? En mur mot alla jobbiga tankar? Och när dom ser ett hål i muren så attackerar dom med full styrka, och man blir helt överbemannad, inte alls beredd. Vet inte vart tankarna kommer ifrån, och jag kan inte bli av med dem. Och sen fyller dom på varandra, man liksom spinner vidare. En röd tråd, utan slut.

Tankar skrämmer mig. Framförallt mina. Alla jobbiga tankar som jag bara inte kan få ut ur min skalle. Tack och lov tur, så har jag faktiskt några att stötta mig på, även om det har känts som att jag stått helt ensam. Utan er skulle jag inte stå här. Jag har inte uttryckt min oro för vad jag tänker och känner, men jag vet att om jag skulle göra det så finns ni där för mig. Ni är ovärdeliga.

Men tillbaka till ämnet, tankar... Mina tankar är onda. Jag vet inte riktigt om dom är mina.
Jag är inte riktigt säker på vilka tankar i mitt huvud som faktiskt är mina. För en röst säger "Fy fan vad jag mår dåligt!", och den andra svarar "Nej, det gör du inte! Du har det, och det att vara glad för" och räknar upp allt jag faktiskt har. Det får mig att känna mig otacksam över min tillvaro. Och mot mina vänner och föräldrar. Och samtidigt som jag känner som den första rösten, så känner jag också som den andra. Och jag vet inte vilken av dom som är jag. Är det båda kanske? Jag vill verkligen kunna släppa de onda tankarna och bara glädjas med de bra. Varför måste det vara så svårt?

Det kanske låter komplicerat, men jag tror att båda tankarna måste komma från mig. Det måste på något sätt vara en inre konflikt som rör sig i mitt huvud. Eller konflikt, ibland måste det vara regelrätta strider med tanke på hur jag mår tidsvis. Den ena delen är kanske bara en fasad som jag byggt upp utåt under hela mitt liv. Det andra är mina nedtryckta känslor som inte har fått komma fram för att jag varit tvungen att hålla fasaden uppe. Men då återstår bara fråga; Vem av dom är verkligen jag? För, om jag släpper ut dom där känslorna, då borde jag ju vara den glada personen, fasaden? Men om jag samtidigt skippar fasaden, och inte håller den uppe, då är jag ju den ledsna personen, med alla jobbiga och konstiga tankar och känslor? Eller är jag kanske någon helt annan, och det är bara personligheter jag byggt upp åt mig själv? Fast då borde det ju också vara jag, bitar av mig i alla fall.. Detta är jobbigt, alla tankar ger mig huvudvärk..

Och jag har ingen som helst verklighetsuppfattning, och det är jag medveten om. Men skriver man om tankar så gör man, och tankar skiter totalt i verkligheten. Jag vill bara vara den jag är. Fast är svårt när man inte har den blekaste aning om vem man är själv egentligen. Och hur ska då folk kunna känna och se en för det man är? Folk kan ju inte känna en, om man inte ens känner sig själv? Det dom känner är en fasad, inte mig. Och dom tror att det är mig dom känner, är totalt övertygade. Fast samtidigt, det kanske är jag? Vad vet jag, egentligen..? Men det kanske finns dem som kan se igenom min fasad och verkligen se vad jag egentligen är. Kanske finns det någon som känner och förstår mig själv bättre än vad jag själv gör? Eller så är det bara ett önsketänkande från mig. Ett önsketänkande att få känna sig förstådd, ett önsketänkande om att vara älskad för den jag egentligen är och inte för den jag borde vara.

Hur ska man våga lita på någon, rädslan för att bli sårad och utstött är för stor. Trodde att du skulle förstå, men nu är jag inte längre säker. Du agerade mer psykolog än som vän, förstår du inte att om det var psykolog hjälp jag ville ha så hade jag gått dit. Nu öppnade jag som vän mig för en vän och se hur det gick. Vi kan aldrig bli riktigt bra vänner efter det. För trots att jag hela tiden strävar efter att inte bry mig så bryr jag mig fortfarande. Det finns några absolut underbara människor, som jag får hoppas fortfarande vågar vara vän för det är klart att jag vill ha vänner och de vänner jag har älskar jag mer än något annat. Tack för att ni finns!

2008-apr-06 @ 12:33


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0