Bröllop får mig att känna...
... en viss avundsjuka i all glädje. Älskar verkligen min vän S och att hon fått turen att hitta någon att älska och som dessutom älskar henne tillbaka. Hon har verkligen hittat en toppenman att gifta sig med.
Men varför händer aldrig något sånt mig? Det är inte direkt så att någon måste springa, rusa, galoppera till kyrkan för min del, utan det hade bara varit skönt om det fanns någon älskade mig för den jag är, eller i allafall någon som kunde tycka om mig lite mer än som bara en vän.
Någon som kunde ge en kram och bara hålla om mig när jag är ledsen eller stressad. Någon att bara vara med och som får mig att må bra. Nu låter jag verkligen som en riktig gnällkärring. Det är inte så att jag inte unnar min vän all lycka, för det gör jag verkligen. Det var helt underbart bröllop och jag kunde inte låta bli att fälla både en tår och två. Tänkar tillbaka på hur vackert det var och känner mig känslosam. Är det att på bröllop kommer de innersta tankarna och känslorna upp till ytan. Jag har skrattat och gråtit så mycket den här helgen och jag kommer att fälla fler tårar (av glädje och lycka) när jag tänker tillbaka på det.
Men frågan måste ändå ställas... och då menar jag inte den som ställs i kyrkan, utan hur kommer det sig att alla lediga pojkar eller rättare sagt alla lediga män antingen är i 3-årsåldern eller frånskild man (+50) med en problematisk relation till sin exfru. Eller så är han singel, snygg och dessutom i ett helt annat stadie än en själv. Ett stadie där dataspel, öl och fotboll med grabbarna är det som gäller. Finns ju faktiskt en och annan singelkille i sin egen ålder eller något äldre, men då har de varit runt bland halva stan och sått och har dessutom 10 barn med lika många tjejer. Och har de inte varit det, så är de förbjuden vara iom att de har varit tillsammans med både en och två att dina tjejkompisar. De har dessutom sett till att stjäla en bit av flickans hjärta och lämnat ett hål med frasiga kanter där bitar fattas och inte kan bli riktigt helt igen.
Jag kan bara konstatera att kärlek är komplicerat och vissa finner den, medan andra verkar bli tvungen att vandra själv och möta all glädje och alla motgångar på egen hand. Så ni som har turen att finna kärleken och dessutom få den besvarad uppskatta det, istället för att bara gnälla på alla egenheter partnern har. Alla har inte lika stor tur. På festen efter bröllopet kunde jag ändå för några korta stunder låtsas att jag var någon annan, någon speciell. Men att det inte var så visste man ju ändå i djupet av sitt hjärta att allt var fejk. Fast idag är en ny dag och nu är det dags att stänga och gömma sitt hjärta igen, så att man slipper bli mer sårad än vad man blivit under sitt liv...
ETT STORT LYCKA TILL S & M PÅ ER FORTSATTA VÄG GENOM LIVET. JAG TROR VERKLIGEN PÅ DIG M OCH DIN TAVLA TILL S SYMBOLISERADE SÅ MYCKET KÄRLEK OCH DU SA SJÄLV ATT HON ÄR DITT ALLT. KAN DET BLI SÅ MYCKET ANNAT ÄR BRA? JAG ÄLSKAR ER!!!!
Men varför händer aldrig något sånt mig? Det är inte direkt så att någon måste springa, rusa, galoppera till kyrkan för min del, utan det hade bara varit skönt om det fanns någon älskade mig för den jag är, eller i allafall någon som kunde tycka om mig lite mer än som bara en vän.
Någon som kunde ge en kram och bara hålla om mig när jag är ledsen eller stressad. Någon att bara vara med och som får mig att må bra. Nu låter jag verkligen som en riktig gnällkärring. Det är inte så att jag inte unnar min vän all lycka, för det gör jag verkligen. Det var helt underbart bröllop och jag kunde inte låta bli att fälla både en tår och två. Tänkar tillbaka på hur vackert det var och känner mig känslosam. Är det att på bröllop kommer de innersta tankarna och känslorna upp till ytan. Jag har skrattat och gråtit så mycket den här helgen och jag kommer att fälla fler tårar (av glädje och lycka) när jag tänker tillbaka på det.
Men frågan måste ändå ställas... och då menar jag inte den som ställs i kyrkan, utan hur kommer det sig att alla lediga pojkar eller rättare sagt alla lediga män antingen är i 3-årsåldern eller frånskild man (+50) med en problematisk relation till sin exfru. Eller så är han singel, snygg och dessutom i ett helt annat stadie än en själv. Ett stadie där dataspel, öl och fotboll med grabbarna är det som gäller. Finns ju faktiskt en och annan singelkille i sin egen ålder eller något äldre, men då har de varit runt bland halva stan och sått och har dessutom 10 barn med lika många tjejer. Och har de inte varit det, så är de förbjuden vara iom att de har varit tillsammans med både en och två att dina tjejkompisar. De har dessutom sett till att stjäla en bit av flickans hjärta och lämnat ett hål med frasiga kanter där bitar fattas och inte kan bli riktigt helt igen.
Jag kan bara konstatera att kärlek är komplicerat och vissa finner den, medan andra verkar bli tvungen att vandra själv och möta all glädje och alla motgångar på egen hand. Så ni som har turen att finna kärleken och dessutom få den besvarad uppskatta det, istället för att bara gnälla på alla egenheter partnern har. Alla har inte lika stor tur. På festen efter bröllopet kunde jag ändå för några korta stunder låtsas att jag var någon annan, någon speciell. Men att det inte var så visste man ju ändå i djupet av sitt hjärta att allt var fejk. Fast idag är en ny dag och nu är det dags att stänga och gömma sitt hjärta igen, så att man slipper bli mer sårad än vad man blivit under sitt liv...
ETT STORT LYCKA TILL S & M PÅ ER FORTSATTA VÄG GENOM LIVET. JAG TROR VERKLIGEN PÅ DIG M OCH DIN TAVLA TILL S SYMBOLISERADE SÅ MYCKET KÄRLEK OCH DU SA SJÄLV ATT HON ÄR DITT ALLT. KAN DET BLI SÅ MYCKET ANNAT ÄR BRA? JAG ÄLSKAR ER!!!!
Kommentarer
Trackback
